© 2018 Awesome People. Proudly created by Fredrik Wouda|  Terms of Use  |   Privacy Policy

To Be A Person Is To Be A Story

Ett solidaritetsprojekt för att bryta stereotyper och fördomar

Projektet pågick från Maj -  Oktober 2019 och bestod av insamling av 100 stories från boende i Örebro, en sociala medier kampanj med alla stories #100storiesorebro och ett Human Library med levande böcker och utställning på Örebro slott den 14 september 2019

 

#100storiesorebro

Ta del av alla 100 berättelser vi samlat in från boende i Örebro

Tala.png
Lycka.png
Mahmood.png

Matinsamlingar

Hälsoarbete

Uppsökande av hemlösa

Abdi

Abdi Rahman, 34 år,  Vivalla

”Jag kom till Sverige, fredens land, men inuti mig råder inte fred. Min kropp är ett slagfält där motstridiga kulturer slåss mot varandra. Det utkämpas ett integrationskrig inuti mig. Varför? Jag kommer från ett land där vi aldrig bekymrade oss om morgondagen och jag har kommit till ett land där människor alltid tycks upptagna med att omsorgsfullt planera inför framtiden. Jag kommer från ett land där solen alltid skiner, men jag har kommit till ett land där det är mörkt största delen av året och där vädret kan ändras flera gånger om dagen. Som nykomling i Sverige fann jag det svårt att anpassa mig till de snabba väderomslagen.. Jag kommer från ett land där moln förde med sig hopp, men jag har kommit till ett land där folk är utleda på regn. Jag kommer från ett land där ekonomin inte är fullt så utvecklad som i industrialiserade länder där människors liv styrs av tiden. I Somalia följer man inte tiden så slaviskt som i Sverige. I Somalia mäts tiden på basis av den muslimska bönen: från gryningen till skymningen och några timmar in i natten. Men jag har aldrig varit så tacksam för den möjlighet gud givit mig i detta land jag är evigt tacksam. ”

Abdulrahem Ahmed, 19 år, Vivalla

”Jag ser mig själv som en ambitiös kille och jag pluggar till elektronikingenjör. Min dröm är att förändra vår energikonsumtion till en mer hållbar och rättvis. Min största förhoppning är att alla ska kunna njuta av billig och hållbar energi som inte utarmar våra ändliga resurser här på jorden.”

Ahmad Tiebo, 18 år, Tybble

”Jag bodde i Turkiet i fyra år och där gick jag inte till skolan så jag har glömt många kunskaper och nu känner jag att skolan är jättesvår. Det är därför jag vill börja skolan från början och fokusera mer och lära mig allt från början. Jag ska studera mycket och jag hoppas att jag når mitt mål i livet trots att jag vet att det här är så himla svårt men jag ska försöka att hinna allt för att jag är tvungen och jag måste studera eftersom jag vill jobba och tjäna pengar. Nu är det sommarlov och jag utnyttjar fritiden till läsning för att lära mig ett nytt språk.”

Ahmed Sahiuni, 17 år, Vivalla

”Det jag minns starkast i mitt liv var när det var krig i Syrien och i vårt område och det kom en helikopter och de droppade ner bomber och det mesta jag kommer ihåg är att jag såg för mycket blod och människor som var döda i Aleppo och jag önskar att jag kommer tillbaka till Aleppo för jag har växt upp där och är uppfostrad där,men jag är ledsen för jag vill åka tillbaka till Aleppo. Jag vill åka tillbaka och om jag dör då dör jag som en man. Jag vill åka tillbaka för jag vill fortsätta att plugga där och det är inte lika mycket krig där nu som förut. Om du hade sagt för två år sen så hade jag inte åkt tillbaka men nu det finns inget krig längre som förrut. Det jag mest önskar nu är att jag åker tillbaka till Aleppo för det är min stad.”

Ahmed Al Haj Hasan, 18 år, Brickebacken

”En viktig person för mig var min farfar som uppfostrat mig. Jag bodde hos honom i 6 år tills jag kom till Sverige. Mina föräldrar lämnade mig där i hemlandet hos min farfar och sen kom jag till Sverige och bodde här i Sverige i några år. För fem år sen åkte jag tillbaka och jag fick se honom igen. För ett år sedan fick jag höra att han hade dött, mitt hjärta krossades när jag fick höra det. Innan han dog så sa han till alla mina släktingar där i hemlandet att han ville träffa mig och jag var inte där då. För mig så var han viktigare än min farsa han lärde mig mycket om livet och han visade verkligen vad en riktig farsa är. Nu det har gått ett år sedan hans död. När jag fick höra att han hade dött så kändes det som jag tappade mycket och det kändes tomt i mig som en kropp går på jorden utan något liv. Om han var vid liv just nu så skulle jag krama om honom och aldrig släppa honom och skulle ge mer respekt än vad jag gjorde förut. Han var 62 år när han gick bort.”

Alireza Karimi, 17 år, Almby

”Det var ungefär fyra år sedan när jag kom till Sverige och jag kunde inte prata svenska. Efter tre månader skulle vi gå till simskolan. Jag hade en kompis som pratar mycket men han kunde inte heller svenska. Han sa till simläraren att han kan simma och att han inte behöver lära sig simma. Simläraren sa till honom att han kommer att testa honom och sedan hoppade min kompis i vattnet som var sex meter djupt. Han var bra i början men efter ett tag blev han trött och han sjönk ner i vattnet. Han skulle säga ”jag kommer och drunkna snart” men istället sa han "jag kommer och håll käften" för att han brukade säga så i sitt hemland. Efter simträningen gick vi till olika affärer för han skulle köpa kläder. Han tog en fin tröja och gick fram till butiksbiträdet och skulle fråga om den passade honom fast han sa ”kläder kommer på mig”. Det var det roligaste som har hänt i mitt liv.”

Mohamedamin Abdirisek, 17 år, Vivalla

”Min dröm är att bli en entreprenör, jag har alltid velat göra det eftersom jag alltid har velat jobba efter mina egna villkor och kämpa för min dröm. Jag vill vara min egen chef vilket kräver att jag har disciplin och jag jobbar på det. Jag ska börja gymnasiet nu och jag har inte kommit långt men jag försöker hitta jobb och bygga min självdisciplin.”

Amir, 23 år, Örebro

”Jag flyttade till Malta 2017 för att bo och arbeta. Jag flyttade hem igår efter att ha spenderat drygt två år i Malta. Jag ser positivt på min tid i soliga Malta och jag har redan nu börjat sakna värmen och mina vänner i Malta. Jag tycker att ungdomar ska resa och söka äventyr utomlands eftersom resor är ögonöppnare.”

Amran Muhamed, Centrum

”Jag kommer från Somalia och jag kom till Sverige 2017 och när jag började skolan gick jag i förberedelseklass och jag var med i förberedelseklass i ett år sedan gick jag till vanlig klass.  Jag var jätterädd och skämdes eftersom jag inte kunde svenska och jag hade inga vänner. Det var jättetråkigt men jag fick vänner efter ett år och sedan blev allt bra för mig i skolan och jag är trivs i skolan. Men det jättesvårt när man flyttar till ett nytt land att lära sig ett annat språk och få nya vänner men allt blir bra när man bor flera år.”

Andreas Edstam, 16 år, Örebro

”Jag kände mig som mest vilsen för ca ett år sen, jag och familjen befann oss i Alperna lite utanför Österrike. Hela min familj hade precis gått tillbaka till vårt rum på ett turisthotell nära skidbacken. Det var relativt kallt ute men detta var sista dagen innan hemgång så jag ville köra så mycket som möjligt. Sista turen upp innan åket ner så ser jag hur dimmigt de började bli. Så pass dimmigt att jag inte kunde se liften framför mig. Jag befann mig just nu på toppen av berget och de var svinkallt. Så kallt att mina vantar hade fryst ihop, det började frysa utanpå mina skidglasögon så jag såg dåligt. Dimman blev tjockare och jag kände mig ganska rädd på grund av att jag frös så mycket och visste knappt vart jag skulle. Jag lyckades att ta mig ner i en långsam hastighet för att vara säker på att jag inte skulle falla. Backarna var branta och isiga så jag fick typ hasa mig ner. Dimman började försvinna så min sikt vart bättre när jag hade åkt ner en bit från toppen. Klockan var nu en bit över stängningstiden på lyftarna så min familj började bli oroliga vart jag hade tagit vägen. Men det gick bra som tur var.”

Anisa Abdulkader, 17 år, Oxhagen

”När jag var liten dog min pappa och när jag såg mina kompisar med deras pappor, när de kramades kände jag mig ensam och ledsen, jag behövde min pappa för att jag ville leka med min pappa precis som andra barn. Efter två år kom min mormor från en annan stad.   Vi bor tillsammans och jag känner mig glad och lycklig.”

Ann-Jeanette Murhagen, 38 år, Örebro

”Farmor är den person som jag alltid har älskat mer än alla andra. Hon var en enastående kvinna som alltid var glad och tog hand om alla andra. Hon fick sju barn som hon uppfostrat till mina fantastiska fastrar och farbröder samt pappa då förstås. Hon bakade väldigt mycket och hon tyckte att vi barnbarn skulle få äta så mycket vi ville. Det sätt hon har påverkat mitt liv är genom att hon lärt mig att man alltid ska ta hand om andra och vara snäll mot alla oavsett om det är en vän eller främling. Kvalitetstid var väldigt viktigt för henne, så om vi råkade spilla något eller det blev lite smulor så började hon inte storstäda utan torkade bara upp det värsta så att hon kunde fortsätta vara med oss när vi var där. Jag kommer så väl ihåg när jag fick bo hos min farmor ett tag då familjen hade flyttat till Gävle från Sandviken. Skolan var inte slut än så jag fick vara hos henne tills vi fick sommarlov. På eftermiddagarna när jag kom hem till henne tog hon sig tid att vara med mig. För mig har det varit jätteviktigt och jag försöker att ha det med mig även när jag haft en jobbig dag att ta mig tid att vara med mina familjemedlemmar när de behöver mig. Jag försöker att vara som min farmor i den mån det går och försöker att alltid ställa upp för familj och vänner.” 

Anna Wiktorsson, 51 år, Örnsro

”Det är dags nu säger en man i vit rock och vänliga ögon bakom sköldpaddsfärgade glasögon. Vi kan inte göra mer för James nu. Hans kropp orkar inte mer och min rekommendation är därför att vi avbryter all livsuppehållande behandling. Jag blir alldeles kall och tänker helt ologiskt att om jag håller andan nu, riktigt länge, behöver jag inte fatta några beslut. Inte idag. Tillslut kan jag inte hålla andan längre och vänder mig mot min mamma. Jag ser paniken i hennes ögon och inser förtvivlat att jag är tvungen att vara den vuxna i rummet. Att min mamma litar till att jag, hennes förstfödda, ska fatta beslutet åt henne och högt säga orden som avslutar min pappas liv.  Så då gör jag det. Timmar senare sitter familjen samlad runt hans säng. Tiden går extra långsamt, han är medvetslös men som han kämpar. Han vill inte dö, inte än. När hans kamp är som svårast lutar min mamma sig fram, lägger sin hand mot hans kind och viskar; Det är bra nu, släpp taget! Tickandet från hjärtmaskinen övergår i ett ihållande pipande. Det var på Karolinska den 4 januari 2007- det sorgligaste ögonblicket i mitt liv.”

Anna Olofsson, 49 år, Adolfsberg

”Hela mitt liv har jag alltid haft ångest över att föda barn, jag har alltid tänkt att jag inte ska skaffa barn då jag är för rädd för just själva förlossningen. Min sambo har alltid velat ha barn och det har varit ett ämne vi aldrig delat åsikt inom. Som tidigare nämnt så trodde jag aldrig att jag skulle få barn, men så en dag kände jag att jag skulle göra ett graviditetstest bara för att... Jag var gravid. Till en början var det skräckblandad förtjusning men ju mer tiden gick så kände jag att efter allt jag hört från mammor i min omgivning kände jag bara jag kör, jag måste våga! Idag har jag 3 underbara barn och kunde inte varit lyckligare än vad jag är idag. Jag är så glad över mina 3 änglar och jag är så oerhört stolt över mig själv som mamma och att jag vågade göra det här trots alla mina onda tankar kring det. Att vara mamma är väldigt mycket mer än att bara vara en mamma, en mamma är en hjälte!!”

Annelie Ramström, 56 år, Hagaby

”Det roligaste som har hänt i mitt liv var när jag fick mina barn. Jag har 3 barn och jag hade rolig med dem när de var små, alltså det känns jättebra när man leker med små barn. Vi gjorde roliga saker och det hände olika saker och olika aktivitet ex (fotboll, basketboll och bandy). Jag började jobba för 10 år sen i avdelningen med ensamkommande barn/ungdomar. Det är det roligaste jobb jag har haft. Det är alltid roligt att gå till jobbet. Så spännnade att få möta ungdomar från andra kulturer och länder. Känns meningsfullt att få hjälpa ungdomarna in i det svenska samhället. Det har varit en utmaning att möta alla ungdomar där de befinner sig i livet. En del har mått dålig och saknat sin familj. Andra har haft lättare att skiljas från nära och kära. Det har känts så meningsfullt att få möta varje ungdom där de befinner sig. Förhoppningsvis så har jag hjälpt någon att må bättre och utvecklas.”

Annie Tryzell, 59 år, Solhaga

"Jag har en dotter som är 36 år och jag har en son som blir 35. Att bli en mamma är bland de lyckligaste händelserna i mitt liv. Så fort man får barn så är det en ovanlig kärlek, du har aldrig träffat denna individen egentligen fast den har legat i magen under 9 månader och så fort den kommer ut så känner du så att den individen är mitt barn, den känslan som man får när man håller sitt barn i famnen och när man ammar sitt barn. Det är ett stort ansvar eftersom jag behöver uppfostra barnet, och se hen växa och utveckla sig i livet. Det är det lyckligaste ögonblicket som jag har.  
När man väljer att föda ett barn då får man faktiskt ta detta ansvar för att vara en bra och ansvarig mamma. Jag kan inte säga efter några år att jag inte vill ha barn längre, det är fortfarande mitt ansvar att ta hand om hen och uppfostra barnet så bra så möjligt. Lika mycket som om man köper ett djur, så har jag valt att köpa det här djuret, jag kan inte bara efter några år säga ”aa men nu har jag ledsnat jag vill inte ha det här djuret längre”, du gör ett val och många välja att inte skaffa barn och det är helt okej. Föräldrar måste lära barnet vad som är rätt och vad som är fel, jag tycker att varje barn måste få tid för att utvecklas, så gjorde min pappa med mig, han talade inte om vad ska jag tycka och tänka men han talade om vad som är rätt och vad som är fel. Detta tycker jag är viktigt eftersom barnet måste lära känna vad är fel och vad är rätt. Ett barn måste lära sig stå upp efter hen har ramlat ner och hen kommer lära sig att stå för sig själv och vara sig själv."

Astrid Carlsson, 96 år, Lillån

”En period i mitt liv som var både rolig och tråkig var min första dag i skolan. Det var 1930, så började jag skolan i Ervalla kyrkskola och jag var väldigt rädd och blyg för att jag hade inga kompisar i den skolan. Mina kompisar var på ett annat ställe, vi hade nyss flyttat in till Ervalla. Första dagen i skolan tog min mamma med mig dit, nästa dag så var det min äldre syster som skjutsade ner mig på cykel till skolan. Jag tyckte det var fruktansvärt när hon åkte så jag gick hem, och då fick jag skäll och sen tog min mamma mig och så åkte hon ner till skolan, så fick jag gå in och skämmas riktigt …Sen gick det två dagar då skulle jag gå själv, de tyckte jag skulle klara mig, men jag gömde mig i ett dike. Det funkade inte alls bra för de kom på mig. Grannarna hade sett mig och sa till mina föräldrar. Min far kom och hämtade mig och efter det vågade jag inte skolka. Det gick bra senare i skolan. Det var inte så många som skolkade under den här tiden så det var väl otroligt att jag gjorde det. Det fanns ju ingen skolmat under den här tiden, man hade med sig eget. Min mamma stekte fläsk och hade det på min smörgås, det tyckte inte jag var gott så den mackan kastade jag till fåglarna.”

Ayanle Cabdi, 16 år, Karlslund

”När jag var i Afrika så fanns det en tjej och vi var kära i varandra i typ 6 år. Vi var alltid tillsammans. En dag kom hon hem till mig och sa att hon ville prata med mig och jag sa okej och vi gick ut och jag sa “Vad är det som du vill prata med mig om?” och hon sa” Vill du gifta dig med mig? “Jag blev förvånad och stressad för att jag inte var beredd på att hon skulle säga det. Men så accepterade jag och vi hade bestämt att vi skulle gifta oss efter två månader. När det var tre veckor kvar tills vi skulle gifta oss så sa min mamma att vi ska åka till Europa snart och att jag inte kan gifta mig med den här tjejen. När jag berättade detta till min tjej Halima blev hon arg men jag kunde inte göra någonting och sedan åkte vi till Sverige och det var länge sen vi pratade med varandra. Men jag är kär i henne fortfarande och kan inte glömma henne.”

Ayub Kasim, 16 år, Ladugårdsängen

”Det är min första skoldag. Jag var 14 år när jag började skolan i mitt nya liv i Sverige. Jag var ganska nervös och spänd inför dagen. Det var en jätteannorlunda skola, allt var annorlunda, klassen, skolmaterialen och allt" Jag var inte van att gå i skola utan skoluniform. Alla var uppklädda och det kändes som att de var på fest. Jag glömmer inte hur vänliga mina nya klasskamrater och lärare var Alla klappade när jag kom in i klassrummet, jag kände mig stolt och generad på samma gång. Jag trivs bra med skolan och nu går jag i nian. Efter grundskolan är det självklart att jag ska studera vidare, jag kommer läsa vid universitet också.”

Badri  Mohamed, 15 år, Baronbackarna

”Jag kom till Sverige 2018 med min familj. Några dagar efter vi kom hit var vi och handlade i affären jag och min mamma. Vi gick ut och det fanns grabbar som satte sig bredvid vårt hem och när de såg oss kom de til oss och pratade med oss men vi förstod ingenting för vi kunde inte prata svenska så vi sa ingenting och gick därifrån och då började de kasta stenar på oss, vi blev rädda. Vi hade inte en aning om vad de ville. Efter två veckor när vi ville åka till stan såg vi de grabbarna som kastade sten på oss och de gjorde samma sak som förra gången så vi ringde min morbror, han kom och ringde polisen men de sprang bort innan polisen kom. Vi har flyttat till en ny lägenhet där vi bor idag.”

Baher Mahmod, 68 år, Vivalla

”Det var för flera år sedan då jag var med och krigade för Irak, jag hade krigat i ett år och sedan fortsatte jag i 3 år till. Det var en ganska jobbig och läskig händelse för under ett krig kan man inte göra något. Det var en dag vi skulle gå många mil bort, jag och de andra soldaterna. När vi hade gått en sträcka då så ser vi alla att en sorts granat eller något liknande kommer emot oss från luften och alla vi springer åt olika håll men den landar en kilometer från mig. Som tur var så skadades jag inte så mycket utan jag fick bara en sorts sten eller skott i min arm och tills nu är den kvar vid mitt skelett kan man säga. Den har varit så i flera år och ifall jag tar bort det nu då så skadas hela min arm och det kan förekomma infektioner. Så man kan säga att det är som ett minne av alla dessa år jag krigat med nära och kära som nu har gått bort.”

Beilasan Abo Hassan, 18 år, Varberga

”Jag kom till Sverige för 3 år sen. Min pappa bodde i Italien, därför kom vi till Italien först men jag ville inte stanna där, därför kom vi till Sverige, jag min mamma och min syster. I början var det för svårt. Helt nytt land, helt annan kultur, språk och människor. Det första året var det svåraste, jag bodde i camp, jag kunde inte ens ett ord på svenska. Efter ett och ett halvt år flyttade jag till Örebro vilket ledde till mer möjligheter, nya chanser, bo i vår egen lägenhet och börja studera.  På tre skolterminer har jag lärt mig språket och klarat grundskolebetyg. I år sökte jag vidare till gymnasiet och jag fick veta att jag är antagen och ska börja med att sträva efter mina mål. Min dröm är att studera vidare mot juridik, kunna så många språk som möjligt, ha mycket kunskaper och försöka utveckla mig hela tiden. Jag acklimatiserade mig ganska fort i Sverige men tyvärr finns det fortfarande saker som jag inte är van med och i allmänhet är det jättesvårt att flytta till ett nytt land och börja med ett nytt liv.”

Bosse, Örebro

”Jag är alldeles ny här i stan, alltså egentligen kommer jag inte från Örebro, men nu kommer jag att bo kvar här. Jag flyttade hit för att mina barns familjer finns i Örebro och det blev väldigt ensamt för mig i Östergötland. Jag trivs jättebra här och jag går promenader vid vattnet. Jag har levt med vatten hela livet, levt på sjön som tjänsteman för Sjöfartsverket där jag var tekniker i sjömätning, det var ett ganska udda jobb. Det har varit ett mycket spännande liv men nu har jag varit pensionär i nästan 20 år. Det trivs jag också mycket bra med, jag är duktig på att göra ingenting. Det som är min hobby är att skriva i olika tidningar och tidskrifter. Jag skriver både om jobbet och min uppväxt i Småland. Jag hade en bra barndom i Småland där jag växte upp på en bondgård, vi var sju syskon. Det var inga tråkigheter där, precis som barnen i Bullerbyn bodde vi i fina röda hus uppå en backe och vårt hus kallades Sörgården.”

Carin Haglind, 55 år, Lillån

”När jag var 21 år och åkte jag till Mexiko Acapulco. Där skulle jag vara med en kompis i  3 månader. Medan jag var där träffade jag en kille, som var där på semester. Han kom från Texas, Houston. Han bjöd mig att träffa honom i Houston i några dagar och han fixade flygbiljett till mig. Jag fick åka första klass på flyget och sedan när vi träffades på flygplatsen hade han många planer vad vi skulle göra i Texas. Det hör till saken att om man bor i Texas är man väldigt stolt över att bo där. Texasbor är väldigt stolta över sin stad. Det började med att vi skulle gå iväg o köpa ett par Levis 501, det var det man skulle ha, sa han. Så vi köpte det och var på Hard rock café i Houston. Sen var vi och köpte en guldberlock till mig. Vi var på en ranch och det var som att komma till Dallas serien. Mannen i huset på ranchen brukade åka till Afrika o jaga. De hade ett gigantiskt stort hus och i trappan upp till övervåningen, tänk er ett typiskt amerikanskt hus, hade han alla sina jakttroféer på väggarna, alla sorters djurhuvuden man kan tänka sig. Det var lejon, hjortar och så vidare. Det var hans stora intresse att jaga och få dessa djurhuvuden. Sen fick jag åka runt i en jeep på den här ranchen och se ägorna, se alla hagarna med massor av djur i ladugården. Han var enormt förmögen precis som i Dallas Det var som att komma till en overklig värld med mycket pengar. Vilka förmögna människor det finns i Houston. Men de var väldigt trevliga och intresserade av Sverige. Men jag kände lilla Carin från Sverige i en stad i Texas satt på en ranch med en jätteförmögen man, med mycket djurtroféer i trappan.  Sedan dess har jag inte träffat några förmögna män. Det här var den rikaste personen som jag har träffat nån gång.”

Charlotte Brunzell, 53 år, Lanna

”För 20 år sedan bodde jag på landet tillsammans med min familj. På vår gård, i stallet, bodde även våra höns med kycklingar, hästar, grisar, en katt, en kanin och några hundar. Det bodde även en get hemma hos oss. En morgon - den 1: a April – hade vi gäster hemma hos oss. Vi alla sågs för att äta frukost tillsammans – men en av våra gäster hade tidigt på morgonen gått till stallet för att hälsa på alla djuren. Vår gäst kom tillbaka till oss i huset, där vi satt runt frukostbordet. Han berättade att i stallet hade det fötts två små killingar – att geten alltså hade fått barn, tvillingar…..!!! Hahahaha …skrattade jag och svarade – ’’April , April din dumma sill’’…… eftersom det var 1:a April och då får man luras . En tradition, spritt över hela världen, sedan flera hundra år tillbaka. Vår gäst fortsatte att hävda att det i stallet fanns två nyfödda killingar. Ingen av oss andra trodde på honom. Till slut gick vi ner till stallet för att kolla (fastän vi ’’visste att vi var lurade’’ ).Men -  i getens box stod två små, små killingar , en svart och en vit  och en getmamma och tittade på oss!! Alltså detta var inte ett aprilskämt , men ändå . Ingen av oss hade märkt att geten var dräktig. Tydligen hade geten träffat en bock, vid tidigare tillfälle, innan den kom till oss utan att vi fick veta detta.” Vi kan än i dag skratta åt händelsen . Vår stackars gäst som ingen trodde på. Vi trodde att han lurade oss.  Vårt aprilskämt fick namnen Musse och Mimmi.”

Danyal Habib, 24 år, Mellringe

”Jag hade en vän som hette Hussein. Han var den bästa människan i mitt liv,  omtänksam kille och vi växte upp med varann. I 11 långa år har vi varit vänner och vi såg varann som bröder. Tills det kom en dag under kriget 1/10 2014  då skedde det en bilbomb bredvid hans systers skola. Han gick till skolan för att se till sin syster, när de stod vid skolan så kom en kille förbi som hade på sig  bombbälte,  killen bombade flera människor runt om sig, när jag hörde andra bomben då sprang jag till skolan för att se till min vän. När jag kom fram till skolan så såg jag hans andra syster, hon frågade om hennes bror Hussein och jag hade ingen aning, när jag letade efter honom så kunde jag inte se någonting av all rök och alla människor som var döda på marken. Det fanns ett sjukhus ganska nära skolan så både jag och hans syster gick till sjukhuset, när vi kom in då ser vi Hussein liggandes på golvet och han hade fortfarande puls, men han var svårt skadad. När jag gick till honom höll vi varandras händer och han frågade om sin syster som gick i skolan. Jag sa att hans syster är hemma men jag visste inte ifall hon var vid liv. Han var vid liv i två timmar, sedan gick han bort.”

David Werthén, 35 år, Norr

”Det sorgligaste som har hänt i mitt liv det var när min lillebror fick cancer. Det var svårt att ta in det att liksom förstå det. Efter ett tag blev jag ledsen och kände mig maktlös för jag kunde inte göra någonting för honom. Han var på sjukhuset och fick cellgifter och efter det började han tappa sitt hår och ansiktet svällde upp. När han var på sjukhuset brukade jag gå dit och hälsa på honom. Det kändes jobbigt att se honom i det tillståndet. Cellgifter vara nödvändiga men var inte bra på andra sätt. Det kändes jobbigt att se föräldrar vara ledsna. Min lillebror blev frisk efter fem år fast han går till läkare för att kontrollera sin sjukdom så att cancern inte kommer tillbaka. Han jobbar med IT och har gift sig och nu bor han i Stockholm. När han var 20 år flyttade han hemifrån och familjen är fortfarande orolig att cancern ska komma tillbaka. Vi båda är långt ifrån varandra och han vill inte berätta hur han mår och tycker inte om att prata i telefon. Vi har dock bättre kontakt med varandra nu än vi hade förut. Allt dålig för något gott med sig och den händelsen gjorde att jag satte värde på vår relation.”

Deka Gafadhi, 19 år, Rynninge

”Jag går andra året på yrkesgymnasiet och läser vård och omsorg. Jag jobbar vid sidan av skolan på Mellringes äldreboende. Jag tycker om mitt jobb och trivs bra med mina kollegor. Trots att jag inte visste vad jag skulle plugga när jag gick i grundskolan vill jag planera nästa steg i karriären och är intresserad av att plugga till tandhygienist. Det bästa med att plugga till undersköterska är enligt mig att man gör skillnad för människors liv och dessutom kan man plugga vidare till sjuksköterska eller läkare.”

Elvira Hofic, 19 år, Oxhagen

”Den mest nervösa stunden i mitt liv var, om jag minns rätt när jag var cirka 13/14 år gammal. Jag gick i sjätte klass och skulle sjunga inför hela skolan. Jag var jättenervös och var helt kallsvettig, till slut kom jag över det och sjöng för fullt. Det är idag ett av mina mest älskade minnen från min skolgång. Min passion för musiken är stor och att kunna sjunga så som jag gjorde den dagen var fantastiskt, minnesrikt och lite av en egoboost.”

Emma Eriksson, 50 år, Norr

”Min lyckligaste stund i livet var när jag fick mina barn. Före dess handlade mycket om en själv, så som det ofta gör när man är ung, men helt plötsligt betyder man någonting för en annan människa och jag fick så mycket kärlek tillbaka. Min familj är det viktigaste i mitt liv, jag står nära min mamma och delar det mesta med henne. Någon jag saknar är de som inte lever längre, såsom min mans föräldrar för vi stod varandra riktigt nära.”

Erik Fransén, 17 år, Adolfsberg

”Jag är en motorcykelkille och i vintras köpte jag en begagnad men ny motorcykel på Blocket. Jakten efter en ny motorcykel var lång och krävande men lyckligt nog såg jag en annons på Blocket där någon lagt ut att han ville sälja sin motorcykel med tillbehör. Jag köpte paketet till ett rimligt pris men olyckligt nog kunde jag inte njuta av att köra runt motorcykeln på grund av rådande väder. När vårvärmen förintade de sista is-och snöresten blev det hög tid för mig att köra MC:n.”

Erik Olsson Åberg, 37 år, Sörbyängen

”När jag var cirka sex år gammal älskade jag att klättra upp på träd och höga byggnader. En dag så klättrade jag upp på ett högt träd och vågade inte komma ner, mina grannar stod där nere och försökte få mig att klättra ner. ”Kom ner Erik!” Sa de flera gånger men jag vågade inte. Till slut kom min pappa och han var sådär tuff, han kom med en motorsåg och hotade med att fälla trädet om jag inte klättrade ner. När jag såg att motorsågen var riktad mot trädet flög jag ner och allting löste sig.”

Fardowsa Mohammed, 17 år, Oxhagen

”Det lyckligaste ögonblicket i mitt liv var när jag för första gången träffade min mormor år 2015 i Somalia. Jag kommer ihåg än hur tårögd jag och mina två systrar blev när vi steg in i hennes hus. Det var så overkligt att för första gången få träffa henne, min mormor, kvinnan jag fått höra så mycket om. Det var en blandning av sorg och glädje eftersom jag visste att detta var den första och sista gången jag skulle se henne på länge. Jag saknar henne än idag och nu när jag verkligen träffat henne på riktigt är saknaden mycket mer verklig. Men en dag så kommer jag få se henne igen…en dag.” 

Fauzi Mousa, Varberga, 16 år

”Jag har bott här i ett år och 6 månader, det var exakt 18 månader sedan jag senast såg min pappa. Jag kommer aldrig glömma det hjärtskärande ögonblicket då jag, min storebror och min mamma var tvungna att separeras från min pappa i Syrien där kriget pågick för fullt. Jag pratar med honom varje dag i hopp om att han en dag kan få komma hit till oss i Sverige. Jag önskar att vi kunde bli hela igen, vara en familj igen men den känslan kommer jag aldrig känna om inte min pappa är med oss. Jag saknar honom mycket, än idag trots att det gått 18 långa månader är saknaden lika stor om inte större. Jag är dock fortfarande tacksam, jag och min familj har byggt upp vårt liv från askan, från grunden och idag har jag allt jag behöver för att klara mig och lite till.”

Fenya Baghdasaryan, 20 år, Örebro 

”Jag lämnade mitt land Armenien och kom till Sverige för 11 år sedan. Den dagen var den sorgligaste dagen i mitt liv. Det var för svårt eftersom jag lämnade mina kusiner, min kultur och en del av min familj är där. Och jag kom till Sverige som var ett nytt land. Jag kunde inte språket, jag var ensam med min pappa så det var svårt. I Sverige var jag helt ensam. Jag kände ingen och jag hade inga kompisar. Jag var 9 år och nu är jag 20 år. Just nu har det blivit mycket enklare för jag kan språket, jag har vänner, jag har min familj här. Det är fortfarande svårt för att jag saknar mitt hemland, maten och allt som var i mitt hemland. Maten i mitt hemland var mycket godare, det fanns smaker. Här i sverige kändes det som inget smakade gott. Allt var konstigt och pappa fick laga mat åt mig och ta hand om mig ensam i ett helt år. Nästan varje år så reser jag och jag ska resa i år också.”

Filip Zäll, 17 år, Markbacken

”Det var för några år sen när jag råkade träffa helt fel sak med min ena golfklubba. Jag hade tagit det gröna kortet i golf och tränat länge och jag skulle få ta min första egna runda med några andra kompisar som jag lärde känna genom golfen så började vi med uppvärmningen och jag började med att använda min ena klubba som användes för att chippa. Det gick bra och sen efter några slag med klubban som var gjord för att chippa så tog jag upp drivern som är gjorde för att slå långt med så jag tog upp klubban och fick till en bra träff på bollen och pegen är kvar i marken och bollen får jag till en bra höjd men oturligt nog stod det en golfbil längst bort på ranchen med en glasruta på ett litet släp efter sig och bollen träffar perfekt på den glasrutan som var på det där släpet men vi körde på och fortsatte att värma upp men sen när vi skulle börja slå ute på golfbanan så kom det ett meddelande på telefonen som sa att glasrutan som jag råkade träffa gjorde ingenting att jag träffade den. Jag trodde att jag skulle få betala massor för den glasrutan men sen blev det inget för glasrutan som jag hade träffat var det ingen som brydde sig om.  De hade gjort iordning på ett ställe på golfbanan men sen stod golfbilen kvar där på grund av soppatorsk så allt slutade bra ändå. Tack vare golfen så har jag lärt känna många fler nya personer som är allt ifrån 18 till 25 år så om du vill bli mer social så tycker jag att man ska börja att spela golf, sen är golf också en sport som är skön att utöva därför att man kan hitta sig själv ganska bra i tankar och att man kan lugna ner sig själv i både kropp och själ.”

Fredrik, 54 år, Centrum

”Jag jobbade i restaurangen i Örebro slott under början på 90-talet och det var ett kul men hårt jobb. Jag jobbade natt klockan 03:00 den här dagen och stod och diskade ensam i köket och jag var trött och ville bli färdig och gå hem. Det som man måste veta om köket jag stod i är att väggarna är extremt tjocka och det är omöjligt att höra något genom dem på grund av av sin tjocklek. Men plötsligt hör jag steg som om någon gick bakom väggen i köket.  Jag visste ju att väggen var så pass tjock att jag inte skulle kunna höra något genom väggen men nu gjorde jag det. Jag klev ut runt hörnet för att se vem som var där men restaurangen var tom och det var bara en vägg?  Jag blev vettskrämd och torkade all disk så fort jag kunde och sprang ut ur lokalen och slottet. Väl ute så kommer jag på att jag glömt att stämpla ut. Så jag förbereder mig på alla sätt jag kan och smyger mig in i lokalen så tyst jag kan och smäller i kortet och stämplar ut och sedan sprang jag ut det fortaste jag någonsin sprungit i mitt liv. Den natten sov jag inte.”

Fredrik Wouda, 39 år, Ladugårdsängen

”Det finns en del av mitt liv som jag ser på som en sorg, det var när jag hamnade i en situation som jag inte själv valde. Hur jag fick leva i det under en så lång tid av mitt liv och bli nertryckt, förstörd till att jag inte var värd någonting och att det är en tid då jag skulle ha kunnat göra så mycket annat; lekt, pluggat, gjort saker så som alla andra gjorde under den tiden. Idag käner jag mig jättemycket mer levande, jag tror jättemycket mer på mig själv, mina förmågor, min potential och jag VET – skulle jag nog vilja säga mer än tror – att jag har förmågan att klara saker och jag har också…och jag ger också den tiden som jag själv inte fick till min omgivning till att känna sig stark.”

Garad Gafadhi, 18 år, Centrum

”Mitt nyårslöfte var att besöka mindre populära turistdestinationer. Det första landet på listan var Iran. Ja! Jag menar verkligen det, Iran var min nästa destination. Jag fattade snabbt beslut utan att konsultera med någon. Jag hade ganska svårt att övertyga mina nära och kära. Alla blev häpna över mitt beslut och klassificerade det som fullständigt galet beslut. Jag packade väskorna och körde min bil till Arlanda för att påbörja en 10 000 km lång resa. Jag mellanlandade i Helsingfors och Doha innan jag slutligen nådde min slutdestination efter ca 30 timmars bil och flygresa. Mitt första intryck i nya landet var mindre positivt men när jag lämnade flygplatsen och kom in i fastlandet fick jag en helt annan känsla. Jag mötte människor med hjärta av guld, åt god och billig mat (lunch kostade ca 2-3kr), en liter bensin kostade typ ca 1kr. Jag upplevde nya saker och smaker men tog också del av landets kultur och tradition. Jag lärde mig landets urgamla historia och fick ett nytt perspektiv av livet. Jag kan inte sammanfatta här vad jag upplevde under resan men jag kan säga att resan var värd mer än de 40 000 kr jag spenderade😊.”

Gerd Wennersson, 50+, Örebro

”Jag är en stolt gymnasielärare som numera är verksam på Karolinska gymnasiet. Jag lär ut biologi, bioteknik och hållbar utveckling. Vad som kännetecknar mig är min förmåga att anpassa vad jag lär ut till mina elever. Eftersom mina elever är från olika kulturer och olika länder så anpassar jag innehållet och språket till rådande omständigheter. Det bästa med mitt jobb är att jag formar ungdomars liv och jag njuter av mångfalden som arbetsplatsen erbjuder. Jag tycker att läraryrket är det bästa som yrke som finns och kan därför inte se sig själv på någon annan arbetsplats.”

Hakima Ibrahim, 17 år, Ladugårdsängen

”Jag är en stolt gymnasielärare so”Jag kommer ifrån Somalia och har bott i Sverige i 6 år. Jag har inte studerat i mitt hemland på grund av krig. Just nu studerar jag på Virginska skolan. Roligaste dagen i mitt liv var när jag träffade min pappa för att  jag har inte träffat min pappa på nästan 9 år för att vi bodde i olika länder. Min pappa kom hit genom anhöriginvandring. Jag var jätteglad att jag träffade min pappa igen efter 9 år och inte bara jag som var glad, hela familjen var glad också. Tidigare när jag såg andra barn med deras pappa brukade jag bli avundsjuk för att min pappa var inte där för mig men nu han är hos mig och jag känner mig som världens gladaste person.”m numera är verksam på Karolinska gymnasiet. Jag lär ut biologi, bioteknik och hållbar utveckling. Vad som kännetecknar mig är min förmåga att anpassa vad jag lär ut till mina elever. Eftersom mina elever är från olika kulturer och olika länder så anpassar jag innehållet och språket till rådande omständigheter. Det bästa med mitt jobb är att jag formar ungdomars liv och jag njuter av mångfalden som arbetsplatsen erbjuder. Jag tycker att läraryrket är det bästa som yrke som finns och kan därför inte se sig själv på någon annan arbetsplats.”

Hanen Kollgård Bedoui, 38 år, Örebro

”Jag kommer väl ihåg när jag flyttade till Sverige för 11 år sedan och skulle -med eget val- etablera mig och skaffa en familj långt ifrån nära och kära och mitt vackra land Tunisien. Att jag skulle börja ett nytt liv var inte lika lätt som man trodde utan det var en utmanande fas på alla nivåer: psykiskt och socialt. Att du känner dig ensam, annorlunda och främling gör helt enkelt att du står framför två val: Antingen försöker jag att komma in i samhället eller dra mig ifrån och isolera mig och jag valde att kämpa för att bli en del av samhället. Under den etableringsfas tvivlade jag på mig själv och på min egen identitet och funderingar: Vem är jag? Vad vill jag av detta?  Jag kommer ihåg väl att gå runt på stan och försöka följa personer som pratade mitt språk för att kunna må bra och vilken härlig känsla!!! Det är obeskrivligt att höra den melodin… det var som ett djur som längtar till sitt revir. Under tiden mådde jag sämre och sämre …Här pratar folk inte med varandra …här ler inte folk mot varandra …här är ju folk rädda för varandra! Hur ska jag kunna komma in om ingen vågar släppa in mig? Vi pratar mycket om integration och vad som krävs för att integrera sig men ofta glömmer vi att integrationen är en ömsesidig process…Idag är jag en aktiv etablerad kvinna i samhället, jag har lyckats att hitta balans mellan den tunisiska och den svenska identiteten.”

Ida, Örebro

”Min lyckligaste tid var när jag var liten och man var med hela familjen, man hade roligt, det kan ha varit vad som helst från den tiden. Idag saknar jag det. Min situation idag är mer komplicerad, inte lika rolig, inte samma fina stunder. Jag fick mycket kraft från min familj när jag var liten. Jag har haft det väldigt svårt i skolan men det går framåt och nu ser jag fram emot att flytta till Göteborg då det är en härlig stad. ”

Ikran, 18 år, Karlslund

"När jag kom till Sverige började jag i skolan sedan frågade läraren mig om jag kunde simma och jag sa nej för jag har aldrig simmat i mitt liv och kunde inte simma. De sa att de ska lära mig hur man simmar. Efter två veckor skulle vi ha simlektion och vi gick till Gustavsvik och jag var nervös och rädd för vattnet. De andra eleverna kunde simma förutom jag. Vi bytte om och eleverna hoppade i vattnet men inte jag och en lärare kom till mig och frågade ”Varför simmar du inte?” Jag sa att jag inte kan och han sa ”kom jag ska lära dig” men jag vågade inte gå i vattnet och alla som var där kollade på mig och började skratta. Jag var stressad och sprang ut därifrån och jag kom inte till skolan på två dagar. Läraren ringde min mamma och berättade vad som hade hänt. Min mamma kom till mig och sa ”vad händer, varför du går inte till skolan?” och jag berättade för min mamma vad som hade hänt och sedan mamma sa att jag ska gå till skolan. När jag kom till skolan kom eleverna i min klass fram till mig och bad om ursäkt för det som hände. Nu kan jag simma och har godkänt i simning. Jag gillar simning det är därför jag simmar 3 dagar i veckan."

Inga Solfeldt, 90 år, Centrum

”Jag hade tur, jag var liten och trodde nästan att jag kommer dö. Jag fick stanna hemma för en lång period för läkaren harde sagt att jag måste vila. Sanatorium (lungsjukdom) var den sjukdom som jag hade fått när jag var bara 12 år”. Jag hade fem syskon och jag är yngst. Men jag trodde att jag kommer att dö pga. sjukdomen tidigast av alla mina syskon. Jag mådde bättre efter en period och fick gå i skolan och fortsätta men jag kände mig utanför. Jag hade inga vänner. Alla elever trodde att de skulle bli smittade och bli sjuka som mig om de kom i min närhet. Jag hade inga vänner, man kan inte leva utan vänner. Nu var det inte längre själva sjukdomen som var mitt problem utan jag hade ingen att leka med, umgås och vara vän med. Det var en svår situation. Det tog sig ett tag tills jag blev helt frisk, sedan skaffade jag vänner och levde resten av mitt liv. Jag är 90 år nu och älskar mitt liv. Man ska äta och vila bra för att må bra. Jag såg en ljus framtid sedan jag var tolv år, sedan jag fick denna sjukdom. Denna sjukdom gjorde så att jag tänkte stort om livet. Att vad värdefull det är att vara frisk!”

Jack Lindqvist, 19 år, Örnsro

Det jag skulle säga att jag är mest rädd för i livet, är att vara eller bli en dålig person. Jag tror ganska starkt på att snälla människor som stöttar samhället går det bra för och att människor som medvetet gör fel i livet och handlar egoistiskt kan det gå rätt så dåligt för, generellt talat. Och ju äldre jag blir desto svårare blir det att handla som en ”snäll person”. När man var yngre och ett barn så handlade det om att kunna dela med sig, vara snäll mot andra och ge en komplimang då och då. Nu när man är äldre, eller som jag involverad i "vuxenvärlden” så har detta koncept blivit fullt med gråa zoner. Nu handlar det om relationer och otrohet samt lojalitet, karriär med att göra gott för sig men även erbjudande av svartjobb och andra handlingar där moral ska existera, vänner som man försöker stötta, vänner som begår brott och vänner där svek sker från båda håll. Detta är några få exempel av många där livet är en stor gråzon där det är svårt att veta om man handlar korrekt eller ej. Men jag hoppas att i slutändan när min räkning kommer så har jag handlat rätt i det stora hela, men rädslan att missa det där ”stora hela” och insikten av att man handlade fel eller grymt mot sin omgivning kommer alltid ligga under ytan.

Jan Gustafsson, 52 år, Norr

”När jag var liten så var jag faktiskt snäll, men jag kommer ihåg en händelse från skolan. Jag gick på Lillåns skola och det blev en gång bråk i klassen och min lärare hon trodde att det var jag som bråkade med de andra, men det var inte jag, det var min kompis som satt bredvid mig och han kastade saker på de andra, och då kom min lärare fram till mig för att dra ut mig och jag blev jättearg men hon fortsatte säga ”du ska ut, du ska ut, du får inte vara här”. Jag har alltid varit stor och stark, och till slut jag blev förbannad och jag var större än henne. Då tog jag tag runt henne och sen lyfte jag ut henne ur klassrummet och stängde dörren och låste dörren och då skrattade hela klassen och läraren kunde inte komma in. Till slut kom rektorn och jag skämdes och sen ringde rektorn till mina föräldrar och på kvällen fick jag en smäll på kinden.”

Jonas Håård, 46 år, Näsby

”Att vara i skogen som är en favoritplats och som är en fantastisk möjlighet som Sverige har med allemansrätten, plocka svamp, plocka bär och vara ute i skogen. Den ger mig ett lugn, man kan vara med vänner eller man kan vara själv, man kan göra aktiviteter eller bara vara och så gillar jag också att använda skogen till jakt, jaga och var ute med släktingar. Skogen är mitt favoritställe och en fantastisk möjlighet som också i de bästa fall är helt gratis. Alla dagar i skogen är ju speciella eftersom man inte vet, jag kan gå plocka svamp med min familj och ta med lite picknick eller bara lite kakor, saft eller någonting. Så en sådan dag kan vara lika speciell det finns ingen som har varit mer speciell skulle jag säga. Ha möjligheten att gå ut i skogen, att välja skogen före iPad eller TV. Jag har varit mycket i skogen när jag var liten och lekt mycket i skogen, så skogen är bra för mig och för alla människor, fler måste letas ut i skogen. Men det är också ett perfekt ställe att röra på sig lite mer, härlig luft och man har inga bilar man går mycket och man stressar ner.”

Kareen Elia, 19 år, Oxhagen

”Jag kom till Sverige med min pappa året 2015. Språket var det svåraste, skolan med. Att klara grundskolan och kunna svenska tog tre år av mitt liv. Det här året var annorlunda. Jag studerade och kämpade för att klara alla grundskolebetyg. Efter lång tid, lidande och svårigheter har jag nått alla betyg. Idag fick jag svar på min ansökan om gymnasievalet. Jag är antagen till frisör och jag är väldigt glad för det.”

Karin Wouda, 38 år, Ladugårdsängen

”Min största rädsla är att något skulle hända mina barn. Vid båda mina graviditeter har jag mått väldigt dåligt. Jag har haft något som heter hyperemesis gravidarum vilket innebär att du kräks konstant, går ner i vikt och blir sängliggandes för att du mår så dåligt. Har du haft det vid en graviditet så ökar risken att du får det vid nästa. När jag var gravid med mitt andra barn, min son Jonathan, så mådde jag väldigt dåligt och jag visste att jag inte skulle orka gå igenom ytterligare en graviditet. Så jag blev väldigt rädd den dagen när jag var tvungen att åka i ambulans till sjukhuset på grund av blödning och när jag kom till sjukhuset så var jag ganska hysterisk och frågade personalen ”jag kommer väl inte förlora mitt barn?” och de sa att jag hade förlorat mycket blod så risken var stor att det skulle kunna hända och jag kunde inte sluta gråta. Jag har aldrig känt mig så lättad som jag gjorde när de gjorde ultraljud och Jonathans hjärtslag hördes tydligt. Allt gick bra och om några veckor fyller min son fyra år och i veckan fyller min dotter 10 år och de är min största glädje i livet men min största rädsla är som sagt att något skulle hända dem.”

Karolina Nilsson, Örebro

”Bland det största som hänt mig i mitt liv är en teatergrupp som jag hållit på med i totalt nio år. Det började när jag jobbade som cirkelledare och det skulle starta en ny barngrupp. I normala fall så varade barngrupper kanske två eller tre år och sedan splittras dem för att ungdomarna får andra intressen eller för att ledarna får andra uppdrag och de orkar helt enkelt inte hålla mycket längre än så men den här gruppen gick från att under några års tid bara vara en barnteaterkurs till att vi blev en fristående ungdomsteatergrupp till ett företag som självständigt sålde och producerade föreläsningar i Örebro. Vi gjorde allt själva vi skapade våra egna berättelser som vi genomförde med länsteatern som gick väldigt bra vilket var otroligt stort för oss och det har betytt mycket för mig som person att få äran att utvecklas med de här människorna och utvecklas tillsammans under så lång tid. Vi avbröt våra projekt i juni 2015 och det finns inget jag saknar i mitt liv mer än det gänget. ”

Kasm Falah, 16 år, Vivalla

”Min historia handlar om min farsa när han gick bort, han hade problem med lungorna, han hade astma och han rökte cigg. Sedan han föddes hade han den här astman tills han dog, han hade fått mediciner av läkaren men han rökte cigaretter ändå så ambulansen var tvungen och komma hem till oss och köra honom till sjukhuset, det där hände nästan varje dag att han hamnade på sjukhuset. När han var på sjukhuset så fick han syre, man lugnade ner honom och sedan dagen efter hände det samma sak och till slut orkade han inte så han dog. Han var 41 år när han gick bort.”

Khadra Hassan Ibrahim, 62 år, Oxhagen

"Min lyckligaste stund i livet var när jag fick komma till Sverige och blev återförenad med mina barn. Jag och mina barn flydde till Sverige men sen tappade vi bort varandra, men jag lyckades ta mig till Sverige  med egna händer och de välkomnade mig med öppna armar jag har aldrig känt mig så lycklig för att de gav mig en bostad, de gav mig mat de skicka mig på gratis utbildning och de finaste de har gjort för mig var när de förenade mig med mina 8 barn som nu är stora och gifta och står där de ville stå, det kommer jag att stå evigt tacksam till Sverige och nu säger att hoppas Sverige lever länge för detta land förtjänar de. Om inte det vore för de hade jag aldrig hittat mina barn och skulle inte stå där de står och är superlyckliga med sina liv och fruar och män.  Idag har jag bott i Sverige och inget har förändrats jag står i tacksamhet för Sverige ännu idag."

Klara Kälvemark, 16 år, Marieberg

"När jag var ungefär 11 år då opererade jag mig här vid hjärtat och de satte in en sak som heter ECD. Det jag har är hjärtfel och den här är som en defibrillator som ska sätta igång mitt hjärta om jag behöver anstränga mig och jag kommer alltid minnas när vi skulle till min operation första gången.  Vi hade varit på sjukhuset i Göteborg och tagit blodprov och här hade jag fått tablett innan jag skulle till operationsrummet så sa en läkare till mig att min kirurg var sjuk så vi fick göra operationen senare. Det är något jag alltid kommer att minnas att jag var tvungen att göra det igen, men det känns bra att ha en inopererad så jag kan känna mig säker."

Linus Lundblad, 18 år, Mosås

”Jag gillar Cosplay. Cosplay innebär att klä ut sig som en påhittad karaktär från en bok, en film eller en serie. Varje sommar väljer jag ut en karaktär som jag vill efterlikna. I början av sommaren börjar jag detaljplanera hur jag ska klä ut mig till den här karaktären. I slutet av varje sommar går jag till ett speciellt konvent för filmer, serier, böcker och även Cosplay. Min största rädsla är vad folk ska tycka om mig och min dräkt som tog mig flera månader att skapa. Mina rädslor försvinner dock när jag kommer till konvent-området, då fylls jag av eufori. Området omvandlas till en fantasivärld där ingen dömer mig. Det som jag tycker är kul är när folk kommer fram till mig och uttrycker sin glädje för att jag just klätt ut mig till en karaktär de känner och älskar. Jag tycker att man delar någon slags relation kring sin fascination kring en film, en serie eller en bok. Man träffar nya vänner som också klätt ut sig som karaktärer och jag ser fram emot till nästa konvent-event.”

Love Ekelund, 18 år, Glanshammar

”På jullovet åkte jag med andra ungdomar från olika länder på en skidresa till Alperna. Jag och de andra ungdomarna placerades på ett ungdomshotell i Österrike. När jag anlände till ungdomshotellet kände jag genast en spänd atmosfär eftersom vi kom till ett hotell utan tydlig reception och hade inte kontakt med vuxna. Detta skapade kaos och förvirring bland oss men problemet upptrappade så småningom när vi drack vilket ledde till att slagsmål utbröt mellan oss. Jag bevittnade hur ungdomar stormade in i andra ungdomars rum och började slå varandra. Jag avråder ungdomar att åka utomlands utan sällskap av någon vuxen. Trots alla dessa negativa saker som jag upplevde tycker jag att resan var värt det eftersom jag hade roligt och fick uppleva saker som jag annars inte skulle upplevt om jag stannat hemma.”

Lycka Ståhl, 19 år, Eklunda

”Jag har alltid vetat att jag blir kär i vem som helst oavsett kön. Jag visste det på dagis och när jag började skolan, även om jag inte kunde sätta det i ord, förklara det eller beskriva det. Jag visste ju såklart inte vad sexuell läggning var när jag var sju år. Men jag har alltid vetat att jag är bisexuell. Jag minns att när jag blev äldre och började förstå samhället, jag minns hur förvånad jag blev när jag fattade att ’skit, tydligen är det inte meningen att jag ska gilla tjejer på samma sätt som jag ska gilla killar’. Eller det är i alla fall vad heteronormen säger. Men av någon anledning tänkte jag aldrig att det var något fel på mig, jag tänkte aldrig att jag var någon annan än en person som blir kär i personer istället för kön. Kanske förstod jag mig bara inte på samhället, jag skapade min egen uppfattning där jag inte såg kön utan bara människor, som jag älskade lika. Och jag är tacksam att jag slapp förvirring och självhat på grund av min sexuella läggning. Jag har nog mina föräldrar främst att tacka för det.”

Maher, Örebro

”Det lyckligaste ögonblicket i mitt liv är när min äldsta dotter kom till denna världen Hon föddes den 9/5/2002 Hon är 17 år nu. Men nu lever vi inte med varandra. För jag och hennes mamma har skiljt oss. Jag besöker dem ibland. Nästan varje vecka. Jag har fyra söner men den stora tjejen utmärker sig för att hon var den första dottern. Hon arbetar med sin mamma på en restaurang och relationen mellan oss är väldigt bra. Jag saknar henne ofta.”

Mahmood Ahmadi, Brickebacken, 18 år

”Min svåraste dag hände när jag var liten. När jag var liten, nästan sex eller sju år gammal, då hade jag en farfar som var 80 år gammal, och jag gillade min farfar. Men en dag när jag vaknade så hörde jag en stönande röst. När jag hörde det, trodde jag inte att det var viktigt, och då somnade jag om igen.  Sen när jag vaknade igen, sa min bror till mig att vår farfar är sjuk nu och vår pappa åkte till sjukhus. När jag  hörde det trodde jag inte att min farfar skulle dö. Men han dog tyvärr. Då började de svåraste dagarna i mitt liv. När han dog kunde jag inte sova, äta eller skratta. Det var faktiskt svårt. Den här händelsen var för sex år sedan. Men jag försökte att glömma det. Jag kunde faktiskt glömma det. Nu har jag många mål i mitt liv och jag har många planer och många bra känslor.”

Majd Hanna, 23 år, Varberga

”Jag sökte jobb på Bring för att jag gillar att köra bilar jag visste att jag ska få det här jobbet, det var mitt dömjobb och när jag fick det blev jag jätteglad. Jag trodde att jobbet skulle vara lätt, att man inte blir trött. När jag började att jobba kände jag mig besviken för att lönen var liten, den var inte tillräklig och jag tänkte söka ett annat jobb men sedan bestämde jag att jag ska palla några månader till och efter några månader har jobbet blivit mycket bättre och lönen har blivit lite högre. Jag kunde köpa en bil och skicka lite pengar till mina föräldrar som bor i Syrien. Nu är jag glad och jag vill fortsätta med det här jobbet.”

Maria Norgren, 43 år, Centrum

”En person som har påverkat mig är min farmor Ulla-Britta, hon var en stark och en oerhört varm person. Hon fick alltid alla i sin omgivning att känna sig tillhörande till något, hon kunde bjuda hem vem som helst på gatan för att bjuda på en middag eller bara prata över en kopp te. Hon kunde ge bort så mycket till andra men krävde aldrig något själv, hon var en så genuin och underbar person. För henne spelade det ingen roll vem man var eller vart man kom ifrån utan avsett vem man var så var man alltid välkommen till henne och var alltid precis lika mycket värd som alla andra. Min farmor levde efter idealen att alltid vara bussig mot alla, att det ej fanns något som var omöjligt och att man alltid skulle tänka större. Hon påverkade mig på så sätt att jag ser på människor på ett bättre sätt och hennes sätt att hantera situationer och se på saker har påverkat mig under hela mitt liv och avspeglar sig i hur jag hanterar samma situationer. Det är tack vare henne som jag alltid känner tacksamhet!”

Mirjam Granrot, 31 år, Brickebacken

”Jag har bott och jobbat i Gambia, och en händelse som jag aldrig kommer glömma är när den förra presidenten som var en galen diktator blev avsatt genom val. De flesta var nog ganska överens om att någon annan aldrig skulle kunna vinna ett val, men månaderna innan valet gick radiorösterna varma. Dag och natt hörde vi de politiska diskussionerna. På valkvällen blev det plötsligt klart att oppositionen vunnit. Lite senare hade presidenten en presskonferens som kanske var det mest absurda ögonblicket jag varit med om. Han erkände sig besegrad och gratulerade den nya presidenten. Vi trodde inte att det kunde vara sant. En vecka senare kom en ny presskonferens och då hade han ändrat sig. Men tillslut, när militär från närliggande länder var redo att ta bort honom med våld gav han sig tillslut. Det kändes som att vi var med i ett historiskt ögonblick.”

Mohamed Ali, 18 år, Varberga

"När jag var i Etiopien 2017 så fick jag en tjejkompis men senare blev vi tillsammans, våra familjer kände varann jättebra. Jag brukade aldrig bli rädd om jag skulle gå hem till henne. Hon brukade bjuda mig hem hos sig eftersom hennes mamma hade klädaffär så hon brukade komma hem sent.  Jag var hemma hos henne flera gånger och då brukade vi prata med varandra om allt möjligt.
Det var en av kvällarna när jag skulle gå hem till mig efter att ha varit hos henne som jag utanför dörren träffade hennes syster och vi började prata med varandra, därefter frågade systern chans på mig och sa till mig att hon försökt prata med mig flera gånger men att hon inte hade vågat. När jag lyssnat klart svarade jag henne att jag inte kan bli tillsammans med henne eftersom jag var tillsammans med hennes syster, men senare tyckte jag synd om henne och tänkte efter och sa till henne okej. Vi kom överens om att hennes syster aldrig skulle veta om det. Jag var tillsammans med henne och hennes syster. Båda relationerna tog slut när jag flyttade till Europa."

Mohamed Mustafa, 18 år, Vivalla

”En dag när jag var ny i Sverige förstod jag inte på vilken väg man cyklade cykel och jag ville cykla till stan och köpa mat till min familj och jag åker på fel väg och det kommer en pojke som cyklar snabbt och det blev en olycka där jag blir skadad och pojken blir också skadad och sedan ringer han polisen. Polisen kommer och frågade vem som har gjort fel och jag säger att det är mitt fel för jag är ny i Sverige och jag vet inte reglerna och vilken väg man tar när man cyklar. Polisen säger ”du måste veta reglerna och veta vägen och gör inte det en gång till” och efter det gick jag hem.”

Mohamed, 15 år, Vivalla

”Jag kom till Sverige 2017. I början var jag glad och kände mig lycklig men efter ett år blev jag ledsen och hade tråkigt för min familj var inte här och jag hade inte kompisar och jag kunde inte svenska. Jag bodde ensam i en lägenhet och var alltid hemma och kollade på film. En dag när jag ville köpa något såg jag min gamla kompis som bodde i samma by i Somalia som mig, då blev jag glad. Efter det kom min familj till mig och jag fick många kompisar och nu kan jag också tala svenska. Jag lever lyckligt med min familj. ”

Mohammad Alkhaled, 17 år, Centrum

”När jag var 13 år åkte jag till min pappa i Spanien, det var 2014, där hade jag den bästa dagen i mitt liv.  Vi var på ZOO där vi kollade på djuren och det var roligt. Sen åkte vi och badade och vi åkte också båt. Vi åkte rutschkana och efteråt kollade vi på match mellan Barcelona och Real Madrid och Barcelona vann 4-0.  Efter matchen åt vi mat på restaurang, det var mycket roligt, det var den bästa dagen för mig.”

Mona Ali, 19 år, Varberga

”Det finns alltid svåra och lätta dagar i livet som man måste klara sig igenom oavsett hur ont det gör eller hur glad man blir. Allt bra och dåligt går, det finns inget som stannar för alltid. Det viktigaste är att ha tålamod. Så kan jag oxå säga att jag som person är en person som helt enkelt hatar att vänta, och allt för mig måste bara göras nu på en gång, men så är det inte. Jag minns en dag som var typ för två månader sen när jag hade nationellt prov i Svenska som andraspråk. Den dagen kommer jag aldrig glömma för så nervös har jag aldrig varit. Vi gjorde nationellt prov och efter typ en vecka skulle vi få resultaten. På onsdag skulle vi få veta hur det gick och på tisdag gick jag  och hade bett min lärare många gånger att berätta hur det gick för mig men hon gjorde inte det för hon skulle berätta på onsdag. Tisdagsnatten sov jag inte på grund av stress och att jag var jättenervös. När det blev morgon runt kl 05:00 hade jag somnat och jag drömde att jag inte klarade det nationella provet och jag hade gråtit så mycket medan jag sov men samtidigt hade jag gråtit i verkligheten också. Det blev dags att åka till skolan och efter drömmen hade jag slutat be Gud att klara det, jag hade börjat be Gud bara att inte gråta framför mina klasskamrater för det skulle kännas dumt. Efter drömmen var jag säker på att jag aldrig skulle klara det. Det var första gång i mitt liv som jag inte somnade på grund av stress och för att jag var nervös. När läraren ropade upp mitt namn för att prata med henne vet jag inte hur jag gick till hennes arbetsrum, jag bara tänkte på att jag kommer att ramla.”

Mostafa Moussavi, 19 år, centrum

”Jag kommer från Afghanistan och när jag var sex år började jag jobba med snickeri tillsammans med min pappa. Vi jobbade tillsammans i ett polishus då talibanerna pratade med min pappa många gånger att min pappa skulle hjälpa dem. De ville att han skulle få in en självmordsbombare i polishuset. Men min pappa ville inte hjälpa dem och då kom de till vårt hem och dödade min pappa.”

Mousa Mousa, 22 år, Varberga

”Jag har flyttat från Syrien till Sverige för att i Syrien fanns det ingen framtid. Först livet var jättesvårt, jag kunde inte språket och jag hade inte vänner. Livet började att bli bättre och lättare när jag började att gå på SFI, jag träffade många människor där som kan mitt språk och jag blev glad när jag visste att det finns många som kan mitt språk. De har blivit mina kompisar. Jag har klarat SFI och gymnasiet. Nu kan jag språket och jag jobbar på en restaurang, livet har blivit jättebra och lättare. Nu har jag många vänner och pengar. Vi festar och njuter varje lördag.”

Nanette Danielsson, 52 år, Norra Bro

”Jag flyttade från USA  till Sverige tjugo år sedan. Skämtsamt brukar jag skoja att min man tvingat mig över Atlanten. Jag föddes i New Orleans, Louisiana men växte upp i Los Alamos, New Mexico. Min man och jag bodde i flera delstater innan vi flyttade till Sverige: New Mexico, Texas, Colorado, California, Alaska och Michigan. När vi flyttade till Sverige bodde vi först i vilda och vackra Vilhelmina i Västerbotten. Det underbara med att bo i Sverige, förutom att det är familjevänligt, är att jag har två svenska förfäder från 1600-talet. En var en Svedjefinn från Värmland. Han var en soldat på Fort Christiana i Nya Sverige som är nuvarande Delaware. Den andra var Stockholmare. Han kidnappades i London när han var 21 år och blev såld som slav i Virginia. Efter fem år blev han fri. Då gick han genom vildmarken för att komma till det svenska samhället i Delaware. Han gifte sig med dottern till min Svedjefinnförfader. Jag brukar säga att min och släktens livshistorier är så otroliga. Jag är amerikan sedan födelsen men är även naturaliserad svensk. Mitt arv är spanskt, svenskt, skotskt, portugisisk, franskt, nordamerikansk indian, tyskt, finskt, engelskt, och kubanskt. Min far var en båtflykting från Kuba, 1959. Han var 19 år. Flykten var dramatisk med kulhål i båten och cirklande hajar. Han togs in av en familj och vår släktsaga har fortsatt. Nu är jag kärleksinvandrare till ett land som några av mina förfäder kommer ifrån. Professionellt och privat har jag arbetat för flyktingar och med integration. Jag vill ge tillbaka det som jag har fått i livet. Den viktigast person i mitt liv är sonen. Jag vill arbeta för att världen ska bli bättre och varmare för han och de kommande generationerna.”

Nimco Sabriye, 23 år, Markbacken

”När jag reste till Uganda 2016 med mina barn så hade vi varit där i tre månader och det var roligt  att vara  där då jag aldrig tidigare hade varit borta. Sista veckan så hände det dock tråkiga saker för en natt  kom en tjuv hem till oss och tog allt som fanns i andra sovrummet men han kunde inte komma in i vårt rum som tur  var och sen på morgonen när  jag vaknade så gick jag och anmälde det till polisen. Efter händelsen var jag jättetrött då jag inte kunde sova eftersom jag fick panik. När vi skulle åka tillbaka till Sverige och åka hem reste vi från Uganda Airport till Ethiopia Airport och därefter vi tog flygplanet till Stockholm och jag kunde äntligen sova jättegott men jag visste inte att planet skulle landa i Österrike. När jag kom ut från flygplanet så gick jag till bagagehämtningen men min väska kom aldrig.  Jag frågade om hjälp på svenska till en man som arbetade där men han förstod inte vad jag sa och frågade om jag kunde prata engelska. Jag svarade på engelska att jag inte hittar min resväska och han bad om att få se min biljett. Då såg han att jag skulle till Stockhom och han sa att du har kommit till Österrike. Du skulle inte gå av planet här. Jag gick tillbaka till planet men det gick inte att gå på planet och hon som jobbade där försökte ringa till planet men de hade låst dörrarna. Det löste sig dock, jag fick en gratis biljett till Sverige och kunde åka hem där också min väska fanns.”

"År 2006 dog min syster och det var en negativ vändpunkt i mitt liv eftersom jag började att missbruka alkohol. Jag fann ingen utväg från min sorg, min omgivning eller från något annat, så alkohol blev den lättaste utvägen för att slippa må dåligt. Jag förlorade mitt hem, mitt jobb och många i min omgivning, men jag brydde mig knappt eftersom mitt medvetande ofta var någon annanstans. Efter några år kom jag i kontakt med Gud och då visste jag att om jag bara tror så kan allt bli bättre. Men det spelar ingen roll vilken Gud man tror på eftersom alla gudar vill samma sak; att alla ska må bra eller ha ett syfte. Jag är på bättringsvägen nu och jag tror att jag kan göra en förändring och jag vet att Gud kommer att hjälpa mig."

Onur Cem Mai, 16 år, Markbacken

”Jag var i bilen på väg mot Uppsala. Jag bodde långt uppe i Sverige. Bilresan skulle ta ca 8 timmar för att komma till Uppsala. I bilen var vi tre personer. Jag själv, min mamma och min morbror. Efter halva vägen så somnar jag i baksätet. Jag har sovit i ca en och en halv timme. När jag senare hör ett mystiskt ljud från bilen. Av ljudet vaknar jag upp och lutar mig mot framsätet för att se vad som händer. Det jag ser är att min morbror tappat kontrollen av bilen. Den går inte styra. Vi åker då snabbt genom en rondell. Men det går inte att styra så vi flyger rakt ut ur rondellen. Jag minns inte vad som hände under tiden vi flög ut ur rondellen. Men jag har fått höra att vi voltat en gång och flugit in i skogen ca 10-15 meter. Ingen hade kommit till skada under olyckan. Jag hade bara blött näsblod på grund av pressen. Alla räddningstjänster kom till platsen och kollade så alla var okej.”

Pepele Wafula, 30 år, Söder

”Jag hade ett utbytesår i USA och det var roligt. Det var roligt för mig att se olika människor med olika kultur. Jag bodde hos en familj. De var jättesnälla mot mig. I USA bodde jag i ett område som heter Alabama där hittade jag massa nya kompisar. Det som var roligast var att jag spelade basket med det mellersta barnet i familjen som var ett år yngre än mig. Det var min dröm att spela basket i USA. Folk i Alabama var konservativa och religiösa, de gick till kyrkan två gånger i veckan. Alabama var inte lika löst som Sverige utan hade hårdare regler. Jag gick gymnasiet ett år där men betygen som jag fick därifrån räknas inte i Sverige. Föräldrar bestämmer mer än i Sverige över familjen i Alabama. Kvinnor gör mest saker hemma fastän de jobbar också. Det var roligt att ha den erfarenheten och det kändes tråkigt och jobbigt när jag skulle åka tillbaka hem. Den resan kostar väldig mycket fast det är bra att uppleva det. Folk kanske inte har råd att åka på utbytesår men du kan åka någon vecka.”

Peter Haglind,  61 år, Lillån

”När jag var liten så bodde jag i Fruängen i Stockholm. Vi barn som lekte där kom in på ett ämne när vi skulle säga vad våra pappor jobbade som och då sa en att hans pappa jobbade som polis, en som fotbollstränare i Hammarby och då så sa jag att min pappa körde långtradare. Då sa de andra ungarna att nej det tror vi inte på och då blev jag ju ledsen och gick hem. Sen så övertalade min mamma min pappa att han skulle komma hem med långtradaren och visa de andra vad han jobbade med så de skulle se att jag inte ljög. Han skulle komma en torsdag, på eftermiddagen klockan 17. Jag tog ut alla de andra barnen till uppfarten framför huset och väntade på min far, vi väntade och väntade men han dök inte upp. De andra barnen började kalla mig för lögnare. De trodde fortfarande inte på mig. Min far dök inte upp då han inte var att lita på då han hade problem med alkohol. Vi gjorde ett nytt försök med en del av barnen, men han kom inte då heller. Efter detta så fick jag smeknamnet ‘’Ljunge’’, alltså ljug unge. Detta präglar mig än i dag, på så viss att jag har ett behov att bli betrodd.”

Rahmo Mohamed, 18 år, Oxhagen

”En dag när jag och mina kompisar gick tillsammans till Hemköp och jag skulle köpa en sak och en av mina kompisar tog en hårsnodd, hon tittade på den och sedan lämnade hon tillbaka den. Vi gick till kassan där jag köpte min sak och sedan skulle vi gå ut men då kom en man, han var väktare och han trodde att vi stal hårsnodden men vi förstod inte vad han sa. När vi tänkte gå ut så ringde han polisen och efter några minuter kom polisen och vi blev rädda när vi såg polisen och vi förstod inte vad polisen sa. Sedan kom en man som pratade mitt språk och han hjälpte oss och förklarade för polisen att vi inte hade tagit någonting. Väktaren sa att vi fick gå och bad om ursäkt.”

Reshad Aria, 16 år, Markbacken

”I varje människans liv finns det någon eller några som får personen att må bra och vara glad. Som alla andra, i mitt liv också finns det några viktiga, nyttiga och hjälpsamma personer som hålla mig positiv och inspirerar mig att leva ett extraordinärt liv. Och en av dem är min pappa. Han är min förebild och spelar så stor och viktig roll i mitt liv. Jag kallar honom hjälten av goda och dåliga dagar, eftersom han fanns alltid där när jag behövde hjälp och stöd. Mitt livs hjälte är som änglar och försöker alltid sköta och ta hand om mig på olika sätt utan att förvänta sig någonting i retur. Han är den som kan offra allt för min lycka. Jag känner mig som världens lyckligaste son som har stöd av en snällt man bakom mig. Min pappa är en trevlig människa som är bra för min mentala hälsa.”

Rohollah Akbari, 18 år, Haga

"Jag kom från Iran till Sverige genom olika länder. I Iran hade jag det tufft därför bestämde jag mig för att komma till Sverige. Jag valde då att göra en lång resa och jag hade inte varit i de här olika länderna som var i de länderna jag åkte igenom, det var första gången som jag upplevde en lång resa och jag träffade olika människor från olika länder på denna resan. Jag har upplevt många dåliga upplevelser på denna resan, det hände mycket grejer för mig och jag promenerade nästan i 18 timmar och jag hade inget att äta så det var väldigt jobbigt. Resan tog ungefär två månader tills jag kom till Sverige. I Sverige har jag inte varit på ett ställe utan de flyttade runt mig på många ställen och jag kunde inte utveckla mig i skolan på grund av att jag har varit på många skolor. När jag var i Iran hade jag inte möjlighet att studera på skolan och det var så jobbigt men nu är jag i Sverige och jag har möjlighet att gå i skolan och studera och att kunna följa mina drömmar och kämpa för att skaffa dem."

Rolf, 78 år, Örebro

”På 50-talet när det var krig var jag FN-soldat och jag slutade som FN-soldat 1967. Jag tänker inte så mycket på de negativa historierna av kriget, istället tänker jag på hur många jag räddade från död och hur mycket jag hjälpte folket. När jag slutade som FN-soldat reste jag till Afrika och där jobbade jag som lärare i teknik och jag byggde två skolsalar.”

Romain Wiesemes, 19 år, Ladugårdsängen

”Den här historien handlar om min allra första upplevelse på mitt äventyr hemifrån som volontär i Sverige. Jag hade precis sagt farväl till mina föräldrar på flygplatsen och var redo att börja ett nytt kapitel i mitt liv. Men jag kom inte så långt. Mer exakt kom jag inte ens igenom säkerhetskontrollen. Den unga säkerhetskvinnan pekade på röntgenbilden. Hon såg orolig ut och började undersöka min väska. Jag stod där bara och log, nyfiken på att se vad de eventuellt kunde ha upptäckt som upprörde dem så här. Det visade sig vara den bit skinka jag tog med som present till min värdfamilj i Sverige. Kvinnan brast omedelbart ut i skratt och visade mig röntgenbilden. I kombination med min telefonladdarkabel såg det ut som en bomb. Efter den första lilla chocken kunde jag fortsätta min resa till Sverige.”

Sabrin Abdulahi, 19 år, Centrum

”Jag bodde en liten stad som hette Al Aziza och det ligger i Saudiarabien och det var en bra stad, där bodde alla mina vänner och mina släktingar. Jag växte upp och studerade i Saudiarabien. Men i Saudiarabien var det inte tryggt för mig för att jag  och min familj hade inte uppehållstillstånd och det var svårt för att leva där. 2013 kom jag  till Sverige och det var lite annorlunda för mig för att det var nytt land och nya människor för mig. Därefter började jag skolan och träffade nya lärare och nya elever och jag kände att det var tråkigt för att jag kunde inte prata somaliska, mitt modersmål är arabiska och mina klasskamrater kom ifrån Somalia så därför kunde jag inte prata med dem. Jag trodde att jag fått bra klasskamrater men det var inte som jag trodde för att de har blivit kaxiga mot mig för att de var religösa och jag var inte religös. Jag var en vanlig person, jag brukade klä på mig byxa och tröja och jag var utan hijab så därför gillade de inte mig. 2015 var jag med om en misshandel av fem personer och de personerna var exakt dem som var med mig i skolan. De här personerna var en hel familj,  en pappa och fyra syskon och då kände jag att Saudiarabien hade jag trygghet och rättighet för att i Saudiarabien misshandlade man inte barn. Men här i Sverige jag fick misshandel när jag var 15 år och ett helt år var jag utan skolan och utan trygghet. Jag blev rädd och började säga till mig själv att jag inte kunde gå ut och ta frisk luft på grund av de här personerna som har misshandlat mig. 2017 började jag att skriva en dikt som heter ”Olika människor med olika känslor” det var min första dikt som jag har skrivit och den här dikten handlar om mig själv hur jag kände när jag flyttade till Örebro. Just nu bor jag i Örebro och jag går på folkhögskola här och jag har trevliga lärare och vänner. Men även om jag har allt som jag behöver så tänker jag mest på mina rättigheter.”

Samane Alidost, 18 år, Centrum

”Jag bodde i flyktingläger och hade svåra dagar och jag var ensam. En dag ringde min familj och sa att min pappa hade dött. Efter den här händelsen så grät jag och var jätteledsen och jag ville inte leva. Jag ville inte äta mat eller sova eller någonting annat. Jag hade blivit slagen i min själ. Det var svårt för mig att acceptera att jag förlorat min pappa. Min kompis kom till mig och tröstade mig och tog med mig ut och försökte se till att jag blev bra igen. Jag var en tjej som saknade min familj och speciellt min pappa. Jag tyckte att jag  inte kunde fortsätta mitt liv. Jag tänkte alltid på negativa saker. Det tog  några månader för att lämna de här tankarna. Den här händelsen var för ett år sedan, och jag känner mig bättre än för ett år sedan. Jag kan säga nu att jag är bra, eller att jag har kommit till mitt liv igen eftersom jag har mål i livet nu och jag tänker inte så mycket nu på det som hände för ett år sedan.”

Samuel, 18 år, Brickebacken

”Det som gör mig lyckligast i mitt liv är att spela fotboll och att jag kommit långt i fotbollen. Fotbollen är min dröm och jag vill bli proffs. Jag började spela fotboll när jag var 5 år gammal. Jag är bra på passningar och jag är duktig på fotboll. Mitt mål i framtiden är att syssla med fotboll och i framtiden hoppas jag att jag spelar i Manchester United.”